Auroras bröder fick turas om att gå till skolan, för de hade bara ett par skor att dela på. Själv hade hon varken eget rum eller egen säng under sin tid på högskolan – men hon hade drömmar. Möt kvinnan bakom Hoppets Stjärnas rumänska framgångssaga.

Aurora ”Aura” Vatamaniuc må dela förnamn med Törnrosa, men där slutar likheterna. Här handlar det snarare om en kvinna som aldrig sover. Hon tänker fort, pratar fort och får saker gjorda i hisnande fart. I snart 20 år har hon varit högst ansvarig för Star of Hope Romania – men hennes liv började i en diktators skugga. Kommunismens Rumänien var ingen plats för framgångssagor.
– Vi levde ett väldigt svårt liv, berättar Aura. Prio Ett var alltid att ordna mat till familjen. Byns enda butik öppnade klockan 6 på morgonen, och ibland kunde vi köa från klockan 3 för att det fåtal varor som fanns där inte skulle ta slut innan vi blev insläppta. Om man ställde sig i kön först klockan 5 fanns det bara mjölk kvar när man väl kom in.

Ingen av Auras föräldrar var välutbildade, men de kämpade för att deras barn skulle få den möjligheten. Även i de svåraste av tider fortsatte de att prioritera barnens utbildning. När Auras äldre bröder bara hade ett par skor att dela på löste de det genom att gå varannan dag i skolan.
– Mamma sa alltid ”om ni ska lyckas i livet måste ni gå i skolan och få högsta möjliga betyg”. Så det gjorde jag. Jag hade alltid tio av tio i alla ämnen. När Aura var åtta år fick hennes pappa nytt jobb, och familjen flyttade från byn Mlenauti med knappt 100 invånare till staden Botosani med över 75 000.
– Det skar i hjärtat att lämna Mlenauti, men för min självkänsla var det bra. Lärarna på min nya skola blev chockade över att en liten tös från landet kunde ha så höga ambitioner. ”Titta!”, sa de. ”Hon är en förebild för alla er andra i klassen!”. Det fick mig att våga tro på mig själv.

Efter examen valde Aura att studera ekonomi – och hon gjorde det på kvällstid för att om dagen kunna arbeta som lärare i fysik och matte i staden Iasi. Där bodde hon hos sin äldre syster och blev den elfte medlemmen i det hushållet.
– Jag fick dela säng med en systerdotter. I sängen intill sov de tre stycken för att jag skulle få plats, berättar Aura.
Att ta sig till jobbet, sju kilometer bort, var en utmaning i sig.
– En gång fick jag skjuts på cykel, någon gång med en traktor. Någon gång blev det hästskjuts, och ibland gick jag hela vägen. Bussarna gick nästan aldrig, och om de gjorde det var de så fulla att folk stod i dörren och hängde utanför. Det var livsfarligt.
Parallellt med arbetet fortsatte hennes kvällstudier – men utbildningen hade sina begränsningar.
– Vi fick bara lära oss om den kommunistiska modellen och om hur bra den var. Men jag trodde inte på vad jag läste. Ingen i klassen gjorde det. I smyg skrattade vi åt alltihop. Vi var till och med tvungna att lära oss alla rapporter från kommunistpartiets möten utantill.

Planen var att uthärda sex år av sådana studier – men efter två år förändrades allt. Den 16 december 1989 reste sig folket mot sin regim. Två veckor senare, när nyårsklockan ringde in 90-talet, var Rumänien inte längre kommunistiskt. Gränserna öppnades, och några av de första hjälpsändningar som rullade in i landet tillhörde en organisation från norra Sverige. Hoppets Stjärna hade kommit till Rumänien för att stanna.
– Jag hade just slutat som lärare i Iasi och sökte jobb hemma i Botosani, berättar Aura. Tanken var att jag skulle kunna bo där och studera på distans. Min syster fick höra talas om en organisation som jobbade för att hjälpa barnhemsbarn och som behövde tolkar. Hon visste att jag var duktig på engelska, så hon tipsade mig. När Aura bjöds in att träffa svenskarnas chef, Maine Olofsson, anade hon inte att det var början på en vänskap som skulle stå sig lika stark 25 år senare.
– Hon sa att de sökte tolkar åt sina svenska volontärer på barnhemmen. ”Jag kan försöka”, sa jag. ”Vill du det här?” frågade hon. Jag sa ja.

Aura trodde att hon förstod vad hon gett sig in på – men den första arbetsdagen blev chockartad.
– ”Det här kan inte vara sant”, tänkte jag. ”Det är en mardröm, en skräckfilm!” Jag blev rädd. Skriken, smutsen … det var som att kliva in i ett stall. Nu förstod jag varför Maine föreslagit att jag skulle besöka ett barnhem innan jag tog jobbet. Där fanns 15-åringar som var fast i sina spjälsängar, och alla åt bara flytande mat som mjölk på flaska. Vissa var aggressiva och slog mig. De svenska pedagogerna sa att barnen var aggressiva för att de saknade språk. Trots sin rädsla bestämde sig Aura för att stanna kvar.
– Mitt första jobb blev att byta blöjor. Det gjorde vi allihop; bytte och tvättade dem. Det påstods att alla barn var utvecklingsstörda, men vi märkte snart att vissa var väldigt intelligenta och bara hade en fysisk funktionsnedsättning.

Sanningen uppdagades steg för steg: Runtom i Rumänien hade alla barn som inte ansågs perfekta blivit sammanfösta och inlåsta under miserabla förhållanden. Under de kommande åren reste Aura med Hoppets Stjärna från institution till institution för att förvandla dem från svinstior till hem.
– Med åren blev jag mer och mer som en länk mellan Hoppets Stjärna och barnhemsföreståndarna, säger Aura. Mellan 1993 och 1997 var det mig de skickade ut för att rekognosera och avgöra behoven.

1997 kom en ny lag om att enbart inhemska hjälporganisationer skulle få vara verksamma i landet. Lösningen blev att grunda Star of Hope Romania. En av dem som deltog i förberedelserna var Hoppets Stjärnas medgrundare Lennart Eriksson. Aura minns det samtal som förändrade hennes liv.
– Jag var nyfiken på vem jag skulle få som chef, så jag frågade Lennart vem som skulle bli president för Star of Hope Romania. ”Det ska du!” sa han. Jag trodde knappt mina öron. Jag tyckte inte att jag var erfaren nog – men jag hade trots allt utbildning för att kunna hantera ekonomin i en större organisation. Den kunskapen fick jag användning för nu.
Det stöd hon kände från Lennart och Maine blev avgörande för hennes beslut.
– Det var de som fick mig att våga ta steget, men jag hade mycket att lära. Jag studerade på kvällstid, gick på seminarier och ställde frågor till dem som var mer erfarna och visste mer. Sakta men säkert lärde jag mig vad det innebar att leda en hjälporganisation.
Flera av de välutbildade pedagoger som idag leder verksamheten har gjort resor av samma slag som Aura.
– De hade ingen utbildning när de började – ingen hade det – men Hoppets Stjärna frågade inte efter det. De frågade om vi älskade barn.
25 år senare skickas lärare och studenter från statsuniversiteten på studiebesök till Hoppets Stjärnas center. De outbildade unga flickor som fick chansen på 90-talet förmedlar nu sina kunskaper
till landets universitet.

Barnhemmen är sedan länge borta, och i stället har Rumänien anammat CBR-modellen som möjliggör för barn med funktionsnedsättning att växa upp hos sina egna familjer. Aura, som varit med under hela resan, har mycket att se tillbaka på med stolthet. Hon ledde verksamheten år 2000, när Hoppets Stjärnas grundare Erik Gunnar Eriksson belönades med nationens högsta civila utmärkelse och blev riddare av Rumänien. Hon ledde den 2013, när Lennart Eriksson erhöll samma pris och riddartitel. Själv har hon aldrig fått något sådant erkännande – men det är heller ingenting som hon suktar efter.
– Jag har lärt mig tre saker av Sverige, säger hon. En av dem är att bli en tjänare; att erbjuda din hjälp ovillkorligt oavsett vem du är, och oavsett vem som behöver dig. Det har gjort mig ödmjuk. En annan lärdom är att värdera äkta engagemang högre än fina cv:n.
– Eldsjälar är ovärderliga, fastslår hon. Tro på dem som alltid är beredda att jobba hårt, lära och utvecklas.
Auras tredje lärdom handlar om tålamod – och om envishet.
– Jag har lärt mig att vara konsekvent och kämpa på, oavsett hur många hinder man möter. Att aldrig, inte på några villkor, ge upp sin dröm.

***

Vad är CBR-modellen?
I Rumänien har Hoppets Stjärna varit drivande i övergången från institutionalisering till CBR; Community Based Rehabilitation.
CBR-strategin utvecklades av WHO:s handikappenhet under ledning av läkaren Einar Helander, och bygger på att sätta de närmast anhöriga i centrum för funktionsnedsattas rehabilitering. Den basala träningen utförs av familjemedlemmar, som i sin tur får stöd och utbildning av specialister som skräddarsyr rehabiliteringen med hänsyn till individuella behov.
CBR syftar till att integrera funktionsnedsatta i samhället och verka för att de får det stöd de behöver inom de befintliga systemen för utbildning, hälso- och sjukvård, arbetsmarknad och social service.

TORBJÖRN VÅRSAGA