Han tillhör Rumäniens fattigaste, bor i ett dragigt ruckel och har inte sett sina föräldrar på snart ett år. Ändå mår tioårige David mycket bättre nu än tidigare. Det här är historien om varför.

”Hur illa har de där romerna det egentligen?”
När vi får den frågan brukar vårt svar handla om utsattheten och utstöttheten, de dragiga husen och de kalla vintrarna, om arbetslösheten och analfabetismen, om unga mödrar och stora barnaskaror, om barn som överger skolan och om vuxna som överger sina barn för att tigga småslantar i fjärran länder. Tioårige David förkroppsligar all denna misär. Han är ett av åtta barn till föräldrar som gifte sig väldigt unga. Deras pappa var 19 år, och deras mamma var 16 – knappt mer än ett barn själv. Utan jobb eller utbildning försökte de försörja sin snabbt växande familj genom att sälja grönsaker och frukt i närliggande byar, och eftersom de nästan aldrig var hemma blev det Davids storasyster Rebeca som fick ta hand om sina småsyskon. Men så gifte hon sig ung, precis som sin mor, och lämnade hemmet. Föräldrarna, i sin tur, lämnade landet för att tigga utomlands. Ansvaret för att ta hand om barnen föll på Davids storebror Daniel; en 14-åring som hoppat av skolan i femte klass efter att ha betett sig aggressivt mot lärare och skolkamrater. Utan goda förebilder i hemmet blir barnen ofta utåtagerande, precis som Daniel – och med honom som enda förebild blev David snart en del av denna onda spiral.

Så långt är David och hans familj ett typexempel på romernas misär – men det är nu som vår historia vänder. Närmare bestämt den 25 september 2015; den dag när Hoppets Stjärna öppnade sitt resurscenter i Davids hemby Valea Seaca. Centret blir en plats med pedagogledd läxläsning och extraundervisning, dusch- och tvättmöjligheter, varm mat och öppna famnar. David blir centret mer av ett hem än familjens ruckel någonsin varit. Inte främst för att de hemma trängs i två små rum, som varje vinter fylls av rök från den gamla kaminen, utan för att ett hem utan vuxnas omsorg inte är något riktigt hem. På centret har David fått uppleva något så fundamentalt som mänsklig omtanke och värme.
– När David kom till oss var han stökig, odisciplierad, olydig och använde väldigt grovt språk, berättar socialarbetaren Andreea Pleșcan. Trots att han gått i den allmänna skolan i två år kunde han inte ens skriva sitt eget namn, och han var på väg att hoppa av precis som sin storebror. Men vi såg potential hos honom.

Idag är allt annorlunda. Inom loppet av ett år har David lärt sig läsa, skriva och räkna. Det har blivit viktigt för honom att klä sig rent, och när han använder centrets tvättmaskin hjälper han samtidigt till att tvätta de yngre barnens kläder.
– David är en smart och ambitiös pojke, så det krävdes bara lite uppmuntran från oss för att få honom att börja bete sig respektfullt mot både klasskamrater och personal. Nu är hans målsättning att bli bäst i klassen, säger Andreea.

De framsteg David gjort är så stora att han officiellt inte längre ingår i den prioriterade gruppen barn på centret. I stället har det blivit hans åttaårige lillebror Emanuels tur att få chansen – men Davids kärlek till centret och dess personal är så stor att han lyckats hitta ett kryphål i regelverket. Varje dag följer han sin lillebror dit och erbjuder sig sedan att hjälpa till som volontär. Han städar, diskar och agerar handledare för de andra barnen. Han begär inte ens att få ta del av den måltid som serveras till alla inskrivna barn. Det enda han ber om är lite hjälp med sina läxor.

Andreea och de andra på centret har blivit som en andra familj för David och Emanuel – och just nu är de den enda familj som pojkarna har. Barnens föräldrar lämnade landet för nio månader sedan, och de har fortfarande inte kommit tillbaka.
– Emanuel saknar sin mamma väldigt mycket, säger Andreea. Varje dag när han kommer hit kramar han mig hårt, och jag ser det i hans ögon. Då brukar jag stryka hans hår och viska tröstande ord. Jag önskar att de här barnen aldrig ska behöva bli övergivna igen.

TORBJÖRN VÅRSAGA